Det låg en fuktig dimma över startplattan när vi gled ner i våra sittbrunnar. Jag ryste lätt i den kyliga brisen eller var det nervositet?
Kvalet hade gått som väntat och 8:e rutan var min, inte så långt från slutet räknat.
En efter en startades motorerna med sina olika röster som alla skrek "ta mig ut till race". Luften vibrerade av ljuden och när startflaggan höjdes steg ljudnivån till en outhärdlig nivå. Tiden stod still och alla stirrade på startern.
Flaggan sänktes och motorljuden sjönk en oktav när hela fältet hittade dragläget. Däcken bröt in med sina tjut när kraften försökte hitta ner i asfalten och kastade bilarna framåt.
Framför mig röt Hellgrens 12:a mig rakt i ansiktet när han pressade på precis lite för mycket för att hålla bilen rak. Ett kast åt sidan och de till vänster drog efter andan, tillräckligt för att bjuda mig ett spelrum bakåt.
Vi tog oss igenom T1 men i backen efter händer något. Bilar kastas åt alla håll!
- Halloj, gubbar, vad gör ni, gormade jag. Men hördes knappast i larmet som säkerligen innehöll svordomar som inte ska återges här.
Olycksdrabbade bilar studsade ut åt sidorna och kraschen delade upp sig inför mig som havet för Moses. En lättnades suck när jag passerade krönet vid T2.
Framför mig kämpade Hellgren med sin italienska hingst som inte greppade underlaget ordentligt med sina kalla hovar. Jag valde ett respektfullt avstånd bara för att se honom lämna till höger nerför den backen som slutar med att fjädringen bottnar.
Nu började den långa färden mot mål. Jag startade urverket som kontrollerar min körning. Växlar räknades, bromspunkter informerades till min vänster och högern hölls tillbaka i utgångarna för att inte förivra till ett kast. Jag hade på krokigt sätt kommit på pallen och där tänkte jag stanna.
Framför mig jagade Karlberg och Blomberg. De såg nog inte mig men jag såg dem varje varv när de svängde ut på start och målrakan.
Halva loppet hade gått och det visades gul flagg efter långa rakan. Jag kände att jag log lite och hoppades att det verkligen var någon av de två framför mig. Men kanske var det någon som skulle varvas bara?
Jag passerade depån men fick vänta ett varv på indikation. Nästa varv, seså få se på skylten. P2! Jo, jag tackar! Det här blir bara bättre och bättre.
Urverket fortsatte att ticka och mot slutet av loppet dyker oväntat en Brabham upp framför mig. Kan detta vara Karlberg, tänker jag, eller en varvad Brabham, vilken färg hade den mannen på sin hjälm?
Depån ger beskedet att det inte är någon mindre än Karlberg som på något sätt fått problem. Har en skruv lossnat? Jag lägger lite mer tryck och ber urverket ticka lite fortare. Varvtiden kryper ner till 1:23.01 och ett nytt leende sprider sig i mitt ansikte. Aldrig har jag kört så fort med en Cooper på Mosport och den magiska gränsen 1:23.13 var passerad.
Karlberg har samma varv kört på ännu lägre tid men tydligen är det något som inte stämmer. I den ökända T2a släpper det lite för mycket och han tvingas köra i gräset. Jag glider förbi som ingenting och meddelar urverket att vi har P1 med få varv kvar. Med obefintliga möjligheter att köra om är det riskminimering som gäller. Avslutar med 1:23.94, 1:23.97, 1:23.96.
Jag glider förbi den schackrutiga med tunnelseende. Insikten att jag vunnit smyger sig på mig. Några donuts och sedan kommer mekanikerna rusande, skrikandes. Det är lika mycket deras seger som min och så mycket sötare är vinsten när den kommer oväntat.